Sakpoesi och dokumentärdiktens kraft

Flera nordiska författare har de senaste åren använt sig av ett slags dokumentärdikt för att arbeta med vittnesmål eller annat källmaterial och begreppet ”sakpoesi” har seglat upp för att beskriva en kreativ nytändning i den litterära sakprosan. Med rytm, paus, ton, luft och melodi kommer verkligheten närmare, blir mer komprimerad. Men i vilken mån är sakpoesi en ny genre? Hur kan lyrikens förtätade formspråk och vidgade krav på tolkning befrukta en konkret sakframställning?