Initierad sakprosakritik – död, levande, aldrig funnits?

För tio år sedan blev en ny biografi eller reportagebok av etablerad författare recenserad i en stor mängd tidningar och ett debutantverk i åtminstone en handfull. I dag kan det vara helt tyst, kanske några intervjuer – men bedömningen uteblir ofta. Vilken sakprosa recenseras, vilken inte – och varför? Måste en kritiker göra verket rättvisa eller kan det slaktas och användas för egna syften? Forskningen hävdar att där råder begreppsförvirring och historielöshet, att kritiken parasiterar på de verk den tar sig an – behövs en kritik av kritiken när det gäller sakprosa? En essäist jobbar ofta lika mycket med gestaltning, ton och struktur som en romanförfattare – ändå recenserar sakprosakritiken innehåll mycket mer än form, varför? Hur påverkas framtida viljor att skriva eller ge ut facklitteratur om ingen skriver om den? Och hur ser förändringen ut över tid? Vad beror den på? Eller är den en myt? Har den digitala revolutionen i själva verket skapat nya former för facklitteraturkritik i ljud och bild som lever bra, kanske bättre än tidigare, på nya platser? Vad säger kritikerna, redaktörerna, förläggarna?

Medverkande

Valerie Kyeyune Backström, kritiker och biträdande kulturchef Expressen.

Sven Anders Johansson, kritiker, tidigare litteraturredaktör Aftonbladet och författare till bland andra Litteraturens slut och Till ambivalensens försvar (Glänta 2021 och 2024)

Alexandra Borg, litteraturvetare och redaktör tidskriften Respons.

Lars Molin, fackboksförläggare, tidigare på Norstedts nu Stolpe förlag.

Bilder: Lars Lindquist, Ola Kjelbye, Mikael Wallerstedt, Norstedts, Cision.