Bar & Snack: Essäns essens

Den klassiska essän handlar om att med tydligt subjekt och medveten form ta läsaren med på en resa genom idéer. Frantz Fanon och bell hooks  har med essän som redskap undersökt kolonialismens konsekvenser medan Václav Havel och Anne Applebaum har tagit läsaren med in i den totalitära socialismens mörker. I Sverige har samtida essäister som Katrine Kielos, Sven Anders Johansson, Sakine Madon och Saga Cavallin undersökt moral, tro, kapital, frihet och äkthetskommers och en äldre generation essäister som Sara Danius, Horace Engdahl eller Karin Johannisson har med text och stil studerat medicin, kön, åldrande och den svenska husmoderns död. Andra har skrivit långt om boxning, lsd, skogen eller rymden. Vad är en essä? Kräver essän ett redovisat subjekt och speciell stil eller kan vad som helst som inte är reportage eller biografi kallas essä?

En av det senaste decenniets internationellt mest uppmärksammade essäister är den koreansk-tyske mediefilosofen Byung-Chul Han som i korta och tillspetsade essäböcker genomlyser det digitaliserade samhällets ömma punkter. Dagens måttlösa informationsfloder – stärkta av en kommersiellt driven ”posta, dela, lajka”-kultur – har inte bara gjort den moderna människan utmattad utan löser upp all meningsskapande struktur. På svenska ges Han ut av förlaget Ersatz och i sin senaste bok Narrationens kris menar han att människor idag kommunicerar men har slutat berätta, storytelling har blivit storyselling. Vad skiljer berättande från kommunikation? Vilken är essäns essens? Är Byung-Chul Han en konservativ berättelseromantiker eller medieteoretisk nydanare? Varför bli så många essäer dåliga?

Varje barkväll på Sakligt börjar 19.00 med ett kritiskt genomlysande litteratursamtal utifrån nya och gamla böcker bland goda drinkar.

Medverkande:

I samtal med:

Bilder: Antonio Olmos, Timbro, Flamman.